and has had unique visitors.

En Sekt?

Meningen med detta inlägg är att påvisa likheter mellan genusvetenskp och religion. Låter det bisarrt? Det tyckte jag också för inte så länge sedan, men ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att det faktiskt finns flera analogier i tankesätten. I artiklen i humanisten (se debattartiklar) använde jag liknelsen mellan genusvetare och sektmedlemmar lite satiriskt och mest på skoj, fast jag tycker mer och mer att det faktiskt inte är en helt tokig liknelse. Men man bör nog ta denna text delvis som humor och kanske inte helt på allvar eftersom jag spekulerar en hel del. Notera att jag alltså inte menar att genusvetenskap ÄR religion i strikt mening, utan att genusvetenskapens tankesätt påminner mer om religiöst tänkande än riktig vetenskap.

Givetvis tror inte genusvetarna på gudar, demoner eller andar som de flesta sekter, men de tror på saker som är minst lika flummiga. De kämpar också för att sprida sitt budskap och infiltrerar sig i all politik. Radikala feminister drivs uppenbarligen av ett förakt mot samhället och fångas lätt upp i genustänkandet där jag misstänker att de hittar en gemenskap och får utlopp för frustrationer, precis som inom andra rörelser drivna av fanatism. Jag ska dock nämna att jag i och med detta inte vill hävda att ALL genusvetenskap ALLTID är galenskap. Jag erkänner att jag helt enkelt inte har kunskap nog för att göra ett sådant uttalande. Hittills har jag dock inte stött på någon genusforskning som jag tycker är att betrakta som god vetenskap, men ge mig gärna fler exempel att studera!

Genusickevetenskap

Till att börja med är det enklast att ta till vetenskapsteori: Om en teori inte kan motbevisas ens hypotetiskt så är det inte vetenskap. Det måste alltså vara möjligt att tänka ut en händelse som, om den inträffade, skulle antyda på att teorin är falsk. När ALLA tänkbara händelser stämmer med teorin så kan INGA observationer stödja teorin. Vidare kan teorin aldrig användas till att förutspå någonting eftersom den tillåter att allting händer.

Genus-så-kallade-vetenskapen faller lätt inom denna kategori. Allt som händer kan analyseras utifrån ett genusperspektiv och det gör det också av genusvetarna. Samtidigt fascineras de av att deras teorier alltid stämmer så bra med verkligheten! De hävdar t.o.m. SJÄLVA att de "tar på sig genusglasögonen för att se världen på ett nytt sätt". På samma sätt tar sektmedlemmen på sig sina glasögon för att få omvärlden att stämma med ideologin. Ett exempel är nog på sin plats och det mest typiska jag kommer att tänka på är nakenhet inom konst. Låt oss säga att t.ex. en staty föreställer en naken person. Om denna person är en man så kan detta tolkas som att det är den manliga kroppen som är idealet och som förtjänar att visas upp som ett konststycke. Kvinnokroppen är inte lika lämpad. Om statyn istället föreställer en kvinna så är tolkningen att kvinnan objektifieras. Hon ses som ett sexuellt objekt och inte som en person.

Mitt intryck är alltså att genusvetenskapen är full av denna sorts teoretiserande där man alltid kan tolka verkligheten så att den stämmer med de breda oklara teorierna. Min öppna fråga till genusvetare är därför helt enkelt:
Kan ni ge mig ett enda exempel på någonting som om det inträffade skulle antyda att någon av era teorier är falska?
Jag tror inte det, men jag kan förstås ha fel och i så fall vill jag gärna veta det. Mitt intryck är att typisk genusforskning går till på följande sätt: Man dokumenterar män och kvinnors beteende, eller beteende mot kvinnor och män. Ibland hittar man skillnader, och i bästa fall är de statistiskt väl verifierade. Detta är i sig ibland intressant forskning eftersom det kan ge värdefulla observationer. Tyvärr är nästa genusvetenskapligt steg att förkasta alla förklaringar som på något sätt har att göra med biologi. Sedan börjar spekulerandet med extremt flummiga termer som patriarkat, omedvetna fördomar, könsmaktsordningar o.s.v. Ett annat utmärkande drag är att redan innan studien slå fast vad de önskade resultaten är och sedan bedriva studien så att dessa uppnås. Behöver man påpeka att detta inte är sund forskning?

Ett annat sätt att bedriva genusforskning är att från början helt enkelt bestämma sig för att analysera något ur ett genusperspektiv. Detta något kan vara precis vad som helst. Uppenbarligen handlar sådan "forskning" bara om mänskliga preferenser och säger aldrig något om hur verkligheten är beskaffad. Om till exempel genusvetarnas rön avslöjar att många anser det manligt att klippa gräs (och att trädgårdsarbete är ojämställt, till allas stora fasa...), kommer detta att leda oss till några djupare insikter om universum eller människans natur? Nej, på sin höjd kan det klassas som ganska ointressant psykologi.

Tron på Patriarkatet

Centralt för feminismen är tron att det finns ett så kallat patriarkat, även kallat könsmaktsordning. Patriarkatet finns överallt och måste bekämpas! På samma sätt tror Jehovas Vittnen att Satan finns överallt. Vad som än händer så är det Satans verk, så länge det går emot Jehovas läror och seder. Genusvetarna anser istället att patriarkatet representerar allt av ondo, d.v.s. det som går emot deras egna ideologier. Det kan röra sig om enkla vetenskapliga fakta. Om till exempel en biolog påpekar att vi i grund och botten alla är däggdjur så förkastas detta som "patriarkalt önsketänkande" (exemplet från programmet Debatt i SVT 2009). Det behövs inga konkreta argument utan en hänvisning till patriarkatet räcker väl, ty då är utsagan av ondo och dessutom osanning.

Patriarkatet är kanske inte totalt odefinierbart, man verkar åtminstone vara överens om att det rör sig om en maktstruktur där män dominerar. Men det kan väl inte bara vara själva observationen att det finns fler män än kvinnor på maktpositioner i världen? Patriarkatet kan ju tydligen "tänka" i någon mening. Det måste väl då röra sig om någon form av högre makt? Eller är det bara en väldigt väl sammanhållen organisation? Själva namnet patriarkatet, alltså bestämd form singular, antyder att det är en enda global organisation av mäktiga män. Träffas de i hemlighet och smider planer för att upprätthålla förtrycket av kvinnor? Jag skulle kunna vara en medlem själv, men i så fall skulle jag förstås förneka det. Patriarkatet träffas nog bara i okända lokaler och håller sig borta från vanligt folk. De har ett speciellt kodat språk för att kommunicera obemärkta. Är något av detta vad feminister tror på? Jag överdriver förstås, men jag vill ärligt talat gärna höra en bekräftelse på att patriarkatet är något annat än detta.

Här träffas patriarkatet klockan 18.00 varje torsdag för att diskutera hur man bäst förtrycker kvinnor.

En mer rationell tanke är att patriarkatet bara är någon sorts inneboende psykologisk föreställning hos män som säger åt dem att de ska dominera och söka makt, alltså ingen organiserad maktstruktur. Med en sådan definition blir dock patriarkatet ganska urvattnat som begrepp. Jag tror heller inte många feminister ansluter sig till denna definition, men låt oss leka med tanken. Kanske tror jag själv i så fall på patriarkatet eftersom jag tror det är typiskt manligt att sträva efter makt. Jag skulle gissa det beror på biologi, men sådana här saker verkar ju aldrig vara medfödda enligt genusvetenskapen, så på något sätt uppfostrar vi selektivt våra pojkar att bli makthungriga monster. Inga föräldrar känner igen sig i den beskrivningen, så därför får vi rädda teorin genom att tillägga att allting förstås sker OMEDVETET hos oss. Visst låter det åtminstone tänkbart? Detsamma gäller de flesta argument baserade på att hävda omedvetenhet, men det leder sällan en diskussion framåt att omdevetenhetsförklara sin motståndare. Mitt svar blir i så fall att genusvetarna egentligen har en omedveten önskan om att bli kramade av koalabjörnar. Hade de bara blivit det så skulle de sluta upp med sina korståg i jämställdhetens namn. Visst skojar jag nu, men min poäng är alltså att det är väldigt svårt att bevisa att jag har fel om jag plötsligt slänger fram detta argument i en debatt. (Även om man strikt talat med viss möda och gott om tid skulle kunna undersöka detta.)

Egentligen vill genusvetarna bara bli kramade av koalabjörnar, men det är en omedveten önskan, så de vet inte om det själva (bild från www.imagesaustralia.com).

Imperialism

Nästa utmärkande analogi mellan religion och gensvetenskap är tendensen att aktivt tvinga på omvärlden sina idéer. En genusvetare kan inte sitta på sin institution, pyssla med sin forskning, publicera sina resultat och teorier och vara nöjd med det. Man måste ut och förändra världen, ty man har sett sanningen! Det finns ett (könlöst) paradis och genusvetarna vet hur ondskan (patriarkatet) ska bekämpas så att vi kan nå dit. Liknelsen med religiös imperialism är slående. Vi har till och med ett ganska stort politiskt parti baserat bara på feminism.

Det värsta med genusimperialismen är att den av någon outgrundlig anledning faktiskt fungerar! Sverige böjer sig utan reflektion för alla genusvetarnas idéer. Vi har nu genusperspektiv på slutförvaring av kärnbränsle och lokal kollektivtrafik. Våra dagisbarn är dessutom ofrivilliga försökskaniner hos genusvetare. Detta var bara ett par exempel som man kan läsa mer om på Tanjas blogg). Vidare satsas över en miljon i statliga medel på att studera kvinnliga och manliga klanger hos trumpeter samt genusaspekter på svenska landskap. Dessa projekt finns beskrivna i vetenskapsrådets databas.

Även jämställdhetshysterin, alltså att det överallt måste vara minst 50% kvinnor, låter vi slå omkull de mest grundläggande mänskliga värderingar. Det är intressant att fundera över att trots detta så anser många feminister på fullt allvar att kvinnorörelsen fortfarande inte har någon makt alls i Sverige. Hela samhället är infiltrerat av genusgalenskap, men det duger tydligen inte. Vad är det egentligen man strävar efter i så fall?

Att Önska fram Sanning

Nästa parallell mellan genusvetenskap och religion gäller principen att anta att saker och ting är sanna för att man vill att det ska vara så. Många människor tror på Gud eftersom de känner att världen blir ”tom” annars. De hävdar att det måste finnas ”något mer” än den världsbild en humanistisk livsåskådning ger. Processen verkar även ske medvetet hos många. Man tror på Gud för att man tycker det vore trevligt om han fanns och man erkänner det öppet.

Så vad är det då genusvetenskapen håller för absolut sanning utan annan grund än att de vill att det ska vara sant? Jag tänker främst på synen på kvinnligt och manligt som enbart social konstruktioner utan att biologi har någon som helst betydelse. Detta trots alla vetenskapliga belägg för att kvinnligt och manligt beteende till en stor del är medfött. I övrigt vill feminister gärna tro att alla uppmätbara skillnader i ”prestige” mellan kvinnor och män beror på diskriminering, trots att det finns bättre förklaringar.

Varför vill då genusvetare gärna att ovanstående ska vara sant? Till att börja med är det förstås en enorm bekvämlighet om vi kan utgå från att det inte finns några medfödda skillnader mellan kvinnor och män utom de rent fysiska. Det blir så mycket lättare att bedriva genusvetenskaplig forskning om man bara kan strunta i all biologi. Det blir också ett bra stöd till att påvisa hur fruktansvärt det är med ojämställdheten i vårt samhälle eftersom det magiska 50/50 målet blir mer realistiskt.

Kollektivt Tänkande

Sist men inte minst en liknelse som är lite svårare att ge konkreta belägg för. Här vill jag bara spekulera i en liknelse mellan genusvetenskap och galenskap i allmänhet. Det är välkänt att alla fanatiska rörelser drivs av mycket ilska och hat mot samhället. Man får utlopp för sin frustration genom att träffa likasinnade och bli del av en gemenskap, vilket man kanske saknar i vanliga fall. I denna gemenskap tar en sorts kollektivt tänkande över individens egna förmåga till rationella tankegångar. Sekter, kommunister, nazister etc. drivs alla av en hysterisk tillit till en ideologi. Man får alltså ett kollektivt medvetande och ger upp sina egna tankegångar. Jag tycker samma sak verkar ske bland många feminister. Svensk genusforskning verkar heller inte slå igenom internationellt (men desto mer i Sverige). Man väljer att isolera sig i sitt eget land. Internationellt sett kanske man har insett att det rör sig om galenskap?

Det är även skrämmande att svaret på kritiken av svensk genusvetenskaps internationella flopp i stort sett är att man hävdar att resten av världen har fel! Det är de svenska genushjältarna som ensamma har insett sanningen, resten av världen är bara för korkad för att inse vilka genialiska insikter det rör sig om. Detta om något är en utmärkt analogi med religiöst storhetsvansinne.

Det är nog lite väl starkt att hävda att genusvetare inte kan tänka självständigt. De tänker säkert en hel del. Men min poäng är att de inte verkar kunna tänka UTANFÖR sina egna ramar formade av det heliga genusperspektivet. Det kan förvisso tyckas orimligt att kräva detta. Om det är just genusvetenskap de sysslar med, varför ska de tänka i andra banor? Jag hävdar dock att man måste kunna förstå och överväga andra perspektiv på verkligheten. även om genusperspktivet KAN tillämpas på allt så är det oftast vansinne att göra det. Tydligen blir vissa feminister upprörda av att läsa Sagan om Ringen, eftersom de anser det vara en mansdominerad saga. Tyvärr har jag inte hitta en exakt referens här (någon som vet?), men jag har hört att genusvetare t.ex. hävdar att svärden i berättelsen är någon sorts substitut för manliga könsorgan. Snacka om att missa poängen i hostorien! är det då inte mer meningsfullt att läsa en sådan bok med ett litterärt perspektiv? Eller kanske ännu bättre, inget perspektiv alls och bara njuta av sagan? Förresten är det flera mäktiga och modiga kvinnor i boken, men de syns väl inte genom genusglasögonen gissar jag.

Gandalf den vite trollkarlen med Glamdring? Nja, framför allt är detta en patriarkal frontfigur med ett penissubstitut i händerna.